lördag 29 januari 2011

Markradarundersökning på Vännmuren

Sitter och redigerar en del gamla rapporter som ska tryckas. De har bara funnits uppkopierade sedan tidigare. Har plockat fram den som handlar om utredningen av Vännmuren i Årsunda. Utredningen gjordes 2007 inför torvbrytning. I kanten av myren finns en stenåldersboplats, mesolitisk, som utreddes hur stor den är. Hittade en del kvarts i den del av slänten som inte är så brant, utan mera plan. Boplatsen hittades i början av 1900-talet av en slump, när man tagit grus här och kört bort till olika ställen. I gruset framkom trindyxor, som kunde härledas hit.

En del av utredningen gjordes på själva myren, och det var den intressantaste delen. Äldre kartor visar att det gått en kavelbro rakt över Vännmuren på det smalaste stället. Och på fastmarken öster om myren finns en hålväg som leder rakt ned på myren. Kanske fanns en kavelbro redan under järnåldern? För hjälp med sökningen efter kavelbron användes en markradar med antenner på sökdjup mellan 0,1 och 2 meter. Geologen och systemanalytikern vid Helsingfors Universitet, Heikki Sutinen, som dessutom tillhör Geological Survey of Finland (motsvarar ungefär svenska SGU), kom hit med sin utrustning. Heikki bar dator och skärm samt batteripaket på ryggen, Timo Varila drog släden med antennerna, Stigfinnaren dokumenterade och Regina Jönsson var allmänt behjälplig.

Vi sökte i två dagar, fick en del utslag, men hela myren är full av nedfallna träd, så att utläsa vad av trävirket som kunde vara kavelbrolämningar och inte var alltför svårt. Så vi fick inga konkreta svar på var exakt kavelbron går. Det fortsatta uppdraget blir att följa nedhyvlingen av Vännmuren när torvbrytningen fortskrider och se om man med blotta ögat kan ana resterna efter kavelbron. Nytt besök planeras på förvåren 2011.

Heikki Sutinen pausar tillsammans med Timo Varila och Regina Jönsson.


Heikki Sutinen med dator och batteri går bakom släden med antennen.

måndag 24 januari 2011

Kvinnograv i Årsunda

Håller på med kontorsstädning, bokföring och bokslut, prognoser och uppföljningar, lagerinventering samt anmälningar till FMIS (fornminnesregistret) samtidigt som jag sitter och redigerar om en del gamla rapporter som aldrig tidigare tryckts, vilka kommer att finnas upptryckta under vårvintern. Ni kommer att få veta när de finns att köpa.

En av alla dessa 20-talet rapporter handlar om den folkvandringstida kvinnograven som plöjdes upp i en åker nära Årsunda kyrka. Fyndmaterialet bland de cirka 700 gr brända benen talar entydigt om folkvandringstiden däribland dekorerade dräktnålar av ben. Bland fynden fanns även en duvhöksklo som satts fast i ett dubbelvikt bronsbleck till ett hänge. Efter att ha letat i litteraturen har det framkommit att klor från rovfåglar nästa alltid anses vara ett manligt attribut.

Vem var den här kvinnan, en medelålders kvinna (36-64 år vid sin död)? Varför begravdes hon så isolerat långt bort ifrån det övriga gravfältet? Vad hade hon för roll i samhället som fått med sig en duvhöksklo? Jag har inga svar på detta, men har en del funderingar vilket framkommer i rapporten ("Kvinnan med duvhöken").

Duvhöksklo i ett bronsbeslag till ett hänge.

Del av dekorerad dräkt- eller hårnål av ben.

fredag 21 januari 2011

Skadade väghållningsstenar

Hur gick det egentligen med de fem skadade väghållningsstenarna som stod längs en del av den gamla Norrstigen i Stigslund strax norr om Gävle?

Bakgrunden till storyn är, att en person anmälde år 2000 att denne hittat fem väghållningsstenar som prydligt stod uppställda längs kanten av den fina gamla vägsträckan. Stenarna fick fornlämningsstatus (fornl. nr. 267 i Gävle stad) och därmed skydd enligt Kulturminneslagen. År 2007 hade man börjat fylla ut ett sankområde intill vägen och även fyllt på material på vägen, vält ut fyllnadsmassor och de tidigare prydligt uppställda stenarna tumlats runt och någon låg nedfallen i vägbrinken. Ser i Länsstyrelsens diarium att man initierat ett ärende om återplacering av stenarna år 2009, vilket väl troligen gjorts.

Lyckades man hitta alla stenarna i fyllnadsmassorna? Står de på sin ursprungliga plats? Ser det bra ut idag? Hoppas att svaret är ja på alla frågorna. Ska åka förbi där så snart snön försvinner och ta nya bilder, så får ni läsare se själva hur det ser ut idag.

Längre tillbaka fanns det personer som fungerade som ett slags meddelare, som omedelbart tog kontakt med myndigheten om man såg att en fornlämning var på väg att skadas, eller om någon annan i en trakt hittat ett intressant fynd, så kontaktade man bygdens meddelare, så kontaktade denne myndigheten. Nåt sånt skulle behövas även idag, så kanske färre fornlämningar skulle skadas.

En del av den gamla Norrstigen fylldes ut och fylldes på.

Väghållningsstenarna låg omkullvälta i dikeskanten.

tisdag 18 januari 2011

Laforsen i fritt fall

Har köpt några gamla vykort från tidigt 1900-tal som visar när Laforsen hade kvar sitt mycket mäktiga fall på 22 meter. Några årtionden senare började de stora sprängningarna när man tog bort forshuvudet och där finns idag vattenkraftverket och strömfåran är helt torr. Har svårt att tänka mig man under yngre stenåldern eller bronsåldern kunnat komma åt några torra hällar i själva forsen och där huggit in ristningar som lär ha funnits innan man sprängde. Kanske fanns det ristningar på hällarna man ser i kanten av forsen på bilden, men även dessa är borta nu.

Till våren ska en kvartärgeolog förhoppningsvis komma till Laforsen för att försöka utreda hur högt Ljusnans vatten kan ha stått under den tid när man bodde vid Laforsen säsongsvis, för cirka 9200 år sedan. Vi forskare har delade meningar i frågan. Efter att ha sett dessa bilder har jag ännu svårare att tänka mig att den skulle varit lugnare vatten som runnit runt själva boplatsterrassen, även på baksidan av sandterrassen, på närmare håll än där Ljusnan är idag, så att stenåldersfolket hade närmare till sitt laxfiske.
Och laxen kan omöjligen har kommit upp genom detta stora fall. Vad jag erfar kan en lax hoppa en halv meter högt, om den sedan har nåt ställe att vila på, innan den kan ta ett nytt hopp.

Notera gubben på bilden på klippan till vänster så ser ni hur mäktigt fallet en gång i tiden var...


Laforsen i fritt fall i början av 1900-talet.

Laforsen idag, en torr fåra. Kraftverket i fonden.

söndag 16 januari 2011

Till tappra truppers minne

I regementsparken vid gamla Hälsinge regemente, nuvarande Högskolan i Gävle, står en magnifik minnessten, rest 1911 till tappra soldaters minne. Texten på stenen lyder: "Med Gud för konung och fosterland. Till minne af de tappre som under Kongl. Helsinge Regementes ärorika fanor offrat blod och lif. Novgorod 1611, Warschau 1656, Fredriksodde 1657, Bält 1658, Halmstad 1676, Lund 1676, Landskrona 1677, Narva 1700, Düna 1701, Janitskij 1702, Jacobstadt 1704, Gemauerthof 1705, Ljesna 1708, Gadebusch 1712. Befäl och trupp reste stenen 1911".

Stackars soldater, tvingas till detta fältliv i svält och kyla, gåendes kors och tvärs genom dåvarande norra Europa. Hur många % kom hem igen, hur många kunde ha ett någorlunda vettigt liv efter allt elände man sett? Hur många blev invalider och därmed avskedade som soldat? Och stackars alla soldatänkor som själva arbetade hemma med hushåll, barn och jordbruk under beväringens frånvaro, och kanske även efter att denne kommit hem utan arm eller ben. Det vore en intressant uppgift, att se om det fanns någon som deltog i flera av de uppräknade krigen, och sen helskinnad kunnat ta sig hem igen.

Minnessten i Regementsparken i Gävle.

fredag 14 januari 2011

Rutschränna i Järvsta

Det är ett märkligt fenomen detta med parallella slipade rännor i bergytor. Det finns på fyra kända ställen, hittills, inom Gästrikland, och det märkliga är att dessa ligger inom varsin socken, nämligen en i vardera Hamrånge, Ovansjö, Valbo och Hedesunda. Den i Hedesunda har jag funderat på ett tag, men beslutat att ta med den under samma kategori som de andra, efter att ha sett slipningsrännorna på stenblocket på gravfältet i Järvsta strax utanför Gävle. Ska anmäla den i Hedesunda som nyfunnen fornlämning så snart snön försvinner och man kan ta sig dit igen för inmätningar.

Fenomenet är inte bara Skandinaviskt. Liknande finns i t ex Alperna, Tyskland och Frankrike. Man är nog rätt enade om att det har med en fruktbarhetskult att göra. I Bohuslän menade kvinnorna att om man åkte i dessa under forntiden slipade rännor så blev man lättare havande. Man kunde alltså öka fruktbarheten. Rännorna har inte uppkommit genom själva åkandet, utan stenen har medvetet skrapats eller polerats. I de uppslipade rännorna växer det betydligt mindre med lav. Hur gammal riten är vet man inte, men den kan vara flera tusen år.

Rutschrännor på stenblock vid gravfältet i Järvsta.

Vårdkase i Djupvik

Enligt gamla sägner och kartor har det legat en vårdkase på Vårdberget i Djupvik i Söderhamnsfjärden. Mycket talar för att det är sant, bl a namnet "Wålberge" som finns på kartor från mitten och slutet av 1600-talet. Men den utpekade platsen i fornlämningsregistret är mitt i ett stort klapperstensområde, där man bryter fötterna av sig om man skulle snabbt ta sig fram till kasen för att tända den. Jag tror att den verkliga platsen för vårdkasen ligger på bergskrönet strax intill, dels för att det är en högre topp som syns längre bortifrån, dels för att det är lättare att ta sig dit. Nu finns det inga spår kvar av en kase vare sig på bergstoppen eller i klapperstenshavet, så nåt definitivt svar på den exakta platsen kan vi inte veta.

Bergstoppen på Vårdberget ligger idag 45 meter över havet, inte så hög topp, men från krönet har man mycket god utsikt över den närmaste skärgården, Söderhamnsfjärden och ett stycke av inlandet.

De första skriftliga underrättelserna om vårdkasar i Hälsingland är från Karl XII:s krig. År 1700 utfärdades en befallning att "våhlkasar på höga berg och vanliga ställen ... skola uppresas i fall af någon invasion kan gifvas tecken" och år 1742 påbjöd landshövdingen i Gävle att "tvenne man varje dygn skulle hålla vårdkasevakt".

Hur länge kasen på Vårdberget i Djupvik fungerat är oklart, men från 1808–09 finns en förteckning över gamla vårdkasar i Hälsingland. Då fanns tydligen på Vårdberget en "gammal kase i någorlunda skick".

Mera om Djupvik, sågverken och vårdkasen m m finns att läsa i Stigfinnarens rapport "Djupviksudden". Den kostar 120:- (+ ev porto). Beställes genom mail till info@stigfinnaren.nu

Klapperstenshavet på Vårdberget.

Stig upp till bergskrönet på Vårdberget.

söndag 9 januari 2011

Stollgruvan i Torsåker

Fortsätter på temat gruvor, bergtagen som man blivit. Besökte Stollgruvan i Torsåker för tredje gången nu i somras, och är lika förvånad varje gång när man vandrar in i den 265 meter långa stollgången som öppnades i slutet av 1700-talet för att leda ut vatten. Det finns så många bevarade detaljer från gruvbrytningen kvar i gruvgångarna, orterna och bergrummen, massor med trästegar, trägolv och timmerstöttor. Gruvans historia är intressant, och troligen medeltida från första början, kanske äldre.

Inom Storbergets gruvområde finns nära ett 100-tal olika gruvhål, skärpningar, rymningar, varp, grunder, stenmurar, källare, vägbankar och fundament som tillsammans utgör ett spännande gruvområde, minst 300 x 400 meter stort, men det är bara en bråkdel av anläggningarna som är möjliga att besöka med lätthet. Det mesta är inte synligt för ett otränat öga.

Man har ju dendrodaterat många detaljer i Falu koppargruva, och det vore spännande att göra detsamma här, se hur gamla trädetaljer det finns i Stollgruvan.

fredag 7 januari 2011

Järnframställning vid Dalälven

För ett antal år sedan undersökte jag tillsammans med fil. Dr. Lars-Erik Englund och flera andra en skadad blästerugn som låg på kanten av en rasbrant intill Dalälven i Edsviken i Österfärnebo. Längs en nära 50 meter lång sträcka längs stranden ligger utrasad slagg, små och större stycken som tyder på att det finns många fler blästerugnar kvar på platsen. Ett av slaggstyckena som legat i den undersökta ugnsbotten väger uppskattningsvis 100 kilo. Vi vet inte exakt vad stycket vägde eftersom ingen orkade lyfta det. Ugnen var stensatt, rundad till formen och tätad med lera.

Det finns en enkel liten uppkopierad s k slutredovisningsrapport i ett fåtal exemplar. Stigfinnaren har planer på att låta trycka upp den här rapporten så att det kan finnas tillgänglig för allmänheten. Författare till rapporten är Elise Hovanta och Lars-Erik Englund.


Inkilat mellan tallrötterna ligger tjocka lager av slagg.

Ett av slaggstyckena som troligen legat i botten på en ugn väger mer än 100 kilo.

onsdag 5 januari 2011

Slaget vid Syltbäcken

I år ska det banne mig bli av, den första kontrollen av sanningshalten i traditionen kring "Slaget vid Syltbäcken" i Kungsgården strax utanför Storvik i Gästrikland.

Sägnen berättar att ett slag stod på åkrarna vid vardera sidan av Syltbäcken någon gång under medeltiden mellan svenskar och danskar. Den första gången man skriftligen nämner slaget är redan 1667 i Rannsakningarna efter antikviteter och då är det en gammal man som berättar att hans far berättat om detta. Och det är ett mycket tidigt omnämnande.

Har sökt medel för att kunna göra en större kontroll med metalldetektor över ett lite större område, men hittills bara fått ihop ca 20% av den projekterade summan, så det får bli en mindre kontroll till en början. Och hittar vi i projektgruppen intressanta fynd, så finns det säkert möjlighet att gå vidare men nya ansökningar om pengar. Länsstyrelsen har hittills givit ett muntligt tillstånd för metalldetektorundersökningen, och inom kort ska en skriftlig ansökan lämnas in. Flera berörda markägare har redan sagt ja till att det är OK att söka på deras mark.

Detta kan bli årets händelse i Gästrikland. Och om det framkommer daterande fynd, så gäller det sedan att sätta in dem i sitt historiska sammanhang. En idé är att det rör sig om en del av unionsstriderna under senare delen av 1400-talet.

Den gamla bron leder över Syltbäcken.

måndag 3 januari 2011

Älvkarlebyfallen

Idag är det takskottning som gäller på minst ett par av byggnaderna. Vore ju tråkigt om taket ramlade in på kontoret av snötyngderna. Inte så trevligt att behöva gräva fram dator och bokhylla, kartskåp och dokumentskåp bland snömassorna. Mätte snödjupet på taket igår, och det var 76 cm djupt eller högt. Så det är ansenliga mängder snö som samlats. Och i mitten eller slutet av den här veckan väntas mera snö. Så det är ju bra att få bort en del innan.

Blir nog en hel del vårflod i år, av all snö. Och vårfloden får symboliseras av forsen i Älvkarlebyfallen. Över fallen leder Carl XIII bro. Ursprungligen en träbro, men nu en stålbalkbro som klätts in med trä för att efterlikna den gamla.

Carl XIII bro över Älvkarlebyfallen.