Timmerbyggnad från 1343-44 i Uppland

Nu har vi fått svar på alla fem uppländska timmerbyggnader som vi tog borrkärnor ur i maj, och den äldsta av byggnaderna finns i Nora socken. Vi blev jätteglada över svaret, att boden eller härbret är byggd av timmer som fällts vintern 1343-1344! Det är före digerdöden, och den här byggnaden är hittills den absolut i särklass äldsta daterade profana timmerbyggnaden i hela Mälardalen och kanske inom en vidare sydligare zon än så. En handfull äldre byggnader finns i både Dalarna, Hälsingland och Jämtland. Men söder om Dalälven är denna byggnad den hittills äldsta. Reportage väntar inom nån dag i Upsala Nya Tidning. Den ser kanske inte mycket ut för världen, men det är jättefint timmer i den, och med nära 700 år på nacken får man se lite sliten ut.

Var fanns Bergmästaren?

Var fanns Bergmästare G A Lundqvist egentligen i mitten av juli 1871? Detta brev till honom, tillsammans med flera andra från samma tid, tycks ha vandrat runt mellan Gävle, Falun och Stockholm i flera svängar, efter vad stämplarna berättar. Till slut tror jag det nådde honom på en tillfällig adress på Brunkebergsgatan 11 i Stockholm. Hade han kanske "semester" i juli och passade på att vistas i Stockholm? Brevet öppnades i alla fall till slut och han har nogsamt infört ärendet i sitt diarium.

Broby, Husby-Ärlinghundra

Så här ser den ena delen ut av Brobystenens två återfunna fragment. Stenen uppskattas ha varit mer än 3 meter hög som hel, varav ristningen nära 2 meter. Inskriften som är bevarad lyder:"Gunna och Sutare reste stenen ... Sigbjörn satte efter sin fader en mycket stor sten i s/tad/ denna ...". Det är ett uppdrag i Uppland jag arbetar med som aktualiserat bl a den här runstenen.

Stentorn

Ursäkta alla läsare, har haft så otroligt mycket fältarbeten att utföra, från 2 april fram till nu, början av november, så att det aldrig funnits tid att skriva ens den minsta rad till bloggen. Har levt i kappsäck i 7 månader. Rest och arbetat från Vemdalen i norr till Svenljunga i söder.

I alla fall vill jag nu fråga läsarna om nån sett ett sånt här stentorn tidigare? Det är nära 2 meter högt, 1,5 meter i diameter, runt, och har varit inhägnat av en gärdesgård. Knappt nån mossa på, så det kan knappast vara förhistoriskt. Å andra sidan har den haft ett litet trätak. Kompakt byggt av sten, utan hålighet. Den finns i skogarna utanför Gimo. Förslag?

Slutbesiktningar med äventyr

Håller på med slutbesiktningar i ett flerårigt projekt Stigfinnaren ansvarat för. Har varit tillbaka på samma ställen nu för 5–6 gången och på ett ställe vid en mindre körväg slår det aldrig fel; här får man se älg, så även den här gången. En skapligt stor älgtjur på 25 meters håll och jag tittade på varandra en lång stund, innan han bestämde sig för att det var sluttittat, vände till höger och drog.

Om detta är ett vanligt älgbeteende, att stå kvar och stirra i flera minuter, då kan det inte vara nån konst att fälla en älg med ett välriktat skott, målet står ju som en pappmall på en skjutbana. Nu är ju jag ingen jägare, så det kanske är svårare än man tror. I allafall hade jag gott om tid att både könsbestämma villebrådet (stirra tillbaka), ta fram vapnet (kameran), säkra (dra upp dragkedjorna på kamerafodralet,), sikta (avgöra om tjuren skulle stanna kvar), ladda (knäppa på, ställa in och zooma) och skjuta (knäppa ett par bilder), ladda om (zooma ännu mera) och skjuta igen (ta ett par bilder till).

Efter den nära-naturen-upplevelsen var det dags att fortsätta granska forn- och kulturlämningarna igen, närmast i tur ett område med fossil åkermark och husgrunder. De som bodde där på 1700-talet hade nog inte lika tur som jag att få se älg inpå husknuten. 1700-talet är en tid då de stora villebråden var nära nog utjagade i delar av landet.

Älgtjuren och jag tittade på varandra i flera minuter.

Uppragsarkeologiutredningen... och eremitage

Har inte läst alla remissvar som inkommit till Kulturdepartementet, men kan hittills konstatera att promemorian om ökad konkurrens inom uppdragsarkeologin har förtydligat att landets arkeologer och såna som har anknytning till arkeologin finns i två läger i sakfrågan. Och det ser väl ut ungefär som man kunnat förvänta sig, den privata sidan är för en förändring, den offentliga emot. Är förvånad över några av svaren från länsstyrelser, där man menar att fåmansföretag inte har inom uppdragsarkeologin att göra överhuvudtaget... Att man skulle tappa kontakten med forskningsfronten genom att inte ha några kollegor att diskutera arkeologi med på fikarasterna et c. Jag har varit i det läget också, som anställd med fikaraster menar jag, och inte pratades det så mycket arkeologi sinsemellan och inte med kollegor utanför den egna regionen heller.

Jag menar att det är upp till var och en, delägare/anställda i fåmansföretag m fl att se till att man håller sig ajour med vad som händer i branschen. Jag är mera aktiv nu i kontakten med kollegor runt om i landet och Norden än jag var som anställd. Deltar betydligt mera i debatter, disputationer, seminarier, konferenser, möten, träffar och åker runt för att ta del av forskningsbitarna nu än jag gjorde som anställd. Har betydligt fler diskussionsparners nu än jag hade som anställd, träffar betydligt fler arkeologer även från andra länder nu än jag gjorde som anställd. Det är som sagt upp till var och en om, och hur, man skapar sina kontaktnät, men ATT det går att fylla upp sitt behov och sin skyldighet att hålla sig ajour med vad som händer inom arkeologin i omvärlden, det råder det inget som helst tvivel om.

Bland ickearkeologiutövande remissvaren hittade jag ett som jag tycker är värt att läsa, det är från riksorganisationen Företagarna. Det svaret hittar ni på: http://regeringen.se/sb/d/14786/a/168258

Jag återkommer för att ge fler tips om andra intressanta remissvar. Men nu fortsätter förberedelserna inför söndagens föreläsning om 1700-talsträdgårdar. En bild från föresläsningen kanske kan lätta upp detta inlägg.

Eremitage eller grotta i engelska parken vid Björnarbo gård i Jumkil strax utanför Uppsala. Ett eremitage var en stående inslag i en engelsk park. Här kunde en anställd dräng få klä ut sig och spela eremit när herrgårdsfolket spatserade i parken. Det är inte utan att man själv skulle vilja ha en herrgård och en engelsk park med kurande eremiter...

Dragracing - också ett slags kulturhistoria???

Dragracing kanske inte kan inrymmas inom avsnittet kulturhistoria så där direkt, men kanske ändå i gråzonen i närheten av det som kommer att bli kulturhistoria. Man kör ju t ex redan nu i Sverige veterandragracing, utom tävlan med "utrangerade" gamla dragsters och prostockbilar m m. Och allt som får en stämpel med veteran- framför brukar ju kunna kallas kulturhistoria med tiden.

Jag har tidigare skrivit tidningsartiklar om veterantraktorplöjningar och veteranmopedrally, så varför inte lite om dragracing. Så tänkte jag i alla fall när jag bevistade den nya stora dragracingarenan i Tierp, Tierp Arena i helgen, inte för att titta på nåt veteranrally, utan för att verkligen titta på en riktig tävling. Jag hade presskort (för Gästriklands Tidning) och kunde komma så där hemskt farligt otäckt nära maskiner med 8000 hästkrafter i klassen Top Fuel. Och när man står 3 meter från dem på banan när de startar så måste man ha både öronproppar och kåpor.

I alla fall kommer en kort artikel om Tierps Arena och några av Gästriklands dragracingförare i veckans nummer av Gästriklands Tidning.

I numret kommer också ett inlägg om Ockelbo Hembygdsförening och allt vad de har för sig i sommar. Ockelbo är väl värt ett besök vid nåt av alla de intressanta evenemangen.

Dragracing på Tierps Arena i klassen Top Fuel.

Gamla Uppsala i ny belysning

Det var ett upplyftande seminarium i Uppsala idag, om den nya kunskap som framkommit om Gamla Uppsala. Dagens föreläsare behandlade betydelsen av ortnamnet Upp- och -sala, där Upp- betyder uppströms eller motsvarande sett från den nu försvunna byn Sala mellan stan och Vaksala kyrka, medan -sal betyder 'enkel byggnad, hall' och liknande. Vidare redogjordes för de tidiga kristna inslagen i Gamla Uppsalas närområde, som för dagen utsträcktes till en cirkel med nära en mils radie, där det förutom runstenar med kors på lyftes fram alla de kvadratiska stensättningarna med skelettbegravningar i vilka daterats till perioden eller generationen innan den första kyrkan byggs samt skelettfynden i åkrarna nära gravfältet Högåsen. Dessutom berättades det om alla de många små utgrävningarna som gjorts i anslutning till Gamla Uppsala med fynd av riktigt många långhus från romersk järnålder och framåt, men där vikingatidens och medeltidens lämningar är svårtolkade. Vidare betraktades Adam av Bremens berättelse om kulten i Gamla Uppsala, där man enligt honom samlades vart 9:e år för att blota. Men hur trovärdig är egentligen Adams beskrivning? Ja, detta och mycket mera framkom. Nu ska ju järnvägen dras om förbi Gamla Uppsala, och ett stort forskningsprojekt pågår.

Klingsten eller klangsten

Har varit i Forsmark igen och den här gången tog jag mig också tid att strosa lite i Forsmarks engelska park. Det var mycket snö kvar men det gick att gå på skaren. Tog mig fram till klingstenen, som jag trodde kallades klangsten, men jag tror att båda benämningarna är lika rätt.

Läser på skylten intill stenen följande: "Klingstenen ... eller Sångstenen markerad redan på kartan över parken 1802. Stenen är rik på malm vilket gör att stenen ger ifrån sig ett klingande ljud, om man slår an mot den med en mindre sten. Stenen har ibland även kallats Meteorstenen, men enligt tidningen Turisten 1896 lär stenen en gång ha blivit funnen ute i skärgården. Enligt samma källa hade en musikalisk turist någorlunda felfritt lyckats framlocka Gubben Noa ur den hemlighetsfulla stenens inre. Stenens många fördjupningar visar att den nyttjats flitigt under de två hundra åren i parken".

Jag har varit i Forsmark för flera år sedan och provat klangen i stenen, och kan intyga att det är en mäktig malmklang i den.

Klingstenen, Sångstenen eller Meteorstenen i Forsmarks brukspark. Kärt barn har många namn.

Odlingsröse vid Ön, Forsmark

Ska ut på en schaktkontroll vid några gravrösen från äldre järnålder och en förundersökning av ett odlingsröse. Platsen tillhör Öns gård och ligger nära Forsmarks kärnkraftsverk.

Gravrösena ligger 15 meter över havet, på en moränplatå som för kanske 2000-2500 år sen var en liten ö längst österut i skärgården. Idag syns det två oregelbundna rösen på platsen, frågan är om det finns flera gravar utan markering ovan mark?

Odlingsröset tillhör kanske uppodlingsfasen när Öns gård övergick från att, enligt traditionen, vara ett fiskartorp under Norrbo by i Valö socken till att bli ett skattenybygge vid 1600-talets mitt. Möjligen finns det en medeltida odling i området. Förundersökningen kan nog ge svar.

Detta är en del av en ägomätningskarta över Öns gård från 1734-36. Det är i kanten av det inhägnade åkergärdet söder om ÖHN som odlingsröset ligger.

Forsmarks bruk i vinterskrud

Hade ett jobb med uppmärkning av fornlämningar längs en kraftledning att utföra strax utanför Forsmark häromdagen. Det gick bra trots bitvis knädjup snö. Tur att lämningarna är GPS-inmätta och att man kan hitta tillbaka till samma punkter. Det är ett par gränsrösen, några odlingsrösen och stenmurar samt ett par gravrösen som berörs av en avverkning inför nedgrävning av en högspänningskabel. Gravrösena ligger på en sån nivå över havet att de måste vara äldre järnålderslämningar. Odlingslämningarna och stenmurarna tillhör Öns gård.

Kan verkligen rekommendera restaurangen vid Forsmarks kärnkraftsverk, för 63 kr både varmrätt, stort salladsbord, måltidsdryck, bröd och smör samt efterrätt. Ena varmrätten för dagen var en mycket god laxpudding, och till efterrätt fanns det chokladmousse, grädde och konserverad frukt hur mycket man ville ha. Tyckte att jag gjort mig förtjänt av en riktig lunch efter pulsandet i snön med slägghammare, stakkäppar och fornlämningsband.

Passade på att ta en liten tur till fots runt Forsmarks bruk. Vackert är det där, både sommar och vinter. Kyrkan ligger i en ena änden och herrgården i den andra änden av den långa bruksgatan som kantas av vita bruksarbetarbostäder, såsom järnbruken brukar vara organiserade. På bruksdammens is kurade hundratals änder, men det fanns öppet vatten också. Troligen fryser det aldrig till helt i det strömmande vattendraget här.

På sommaren kan jag rekommendera Forsmarks engelska park, som innehåller så många spännande element, såsom en klangsten, ett eremitage och en voliere (stor bur där exotiska fåglar hölls).

Forsmarks kyrka i bruksgatans fond.

Älvkarlebyfallen

Idag är det takskottning som gäller på minst ett par av byggnaderna. Vore ju tråkigt om taket ramlade in på kontoret av snötyngderna. Inte så trevligt att behöva gräva fram dator och bokhylla, kartskåp och dokumentskåp bland snömassorna. Mätte snödjupet på taket igår, och det var 76 cm djupt eller högt. Så det är ansenliga mängder snö som samlats. Och i mitten eller slutet av den här veckan väntas mera snö. Så det är ju bra att få bort en del innan.

Blir nog en hel del vårflod i år, av all snö. Och vårfloden får symboliseras av forsen i Älvkarlebyfallen. Över fallen leder Carl XIII bro. Ursprungligen en träbro, men nu en stålbalkbro som klätts in med trä för att efterlikna den gamla.

Carl XIII bro över Älvkarlebyfallen.

Historiska trädgårdar

För något år sedan arbetade Stigfinnaren intensivt med en förstudie för att se möjligheterna att eventuellt återskapa Olof Fredrik Rudbecks barockträdgård på Ön i Hedesunda. Historiken med trädgården och herrgården lyckades vi återskapa bland annat genom att studera bevarad bokföring för Söderfors bruk, ett bruk omkring år 1800 köpte upp Rudbecks hela fastighet. Rudbeck själv (sonson till den mest berömde Rudbeck) med familj bodde från och till på Ön under drygt 30 år från 1750 och framåt. Nåt slags obestånd gjorde att man sålde och flyttade därifrån. Under tiden på Ön hade man anställda trädgårdsmästare som skötte den uppbyggda barockträdgården, av vilket inget alls finns kvar idag förutom möjligen ett päronträd. Under projekttiden åkte vi runt för att studera andra restaurerade och rekonstruerade barockträdgårdar i södar Norrland och Mälardalen. En av dessa finns i Forsmark i Uppland. Väl värt ett besök till sommaren!

Hela historiken om trädgården på Ön finns i en rapport "Rudbecks herrgårdsträdgård på Ön".


Forsmarks herrgård speglar sig i dammen.

Pilgrimsled genom Gästrikland

Var på en träff hos Svenska kyrkan i Gävle häromdagen för att diskutera fram ett förslag på en pilgrimsled som kan knyta ihop Hamrångebygden med norra Uppland och tillsammans kom vi 15-talet deltagare fram till att det inte är osannolikt att en av de stora lederna lett över Dalälven vid Ön, Hedesunda, även om en led via Älvkarleby också kan ha funnits. Men det finns så mycket som talar för en västligare sträckning, såsom sägnen om ett pilgrimshärbärge på norra sidan av älven och Munkholmen i Norrbomuren och Tavlan i Överhärde, där det funnits en madonnebild efter vägen under den katolska tiden. Gruppen planerar provgå en sträckning till våren.

Tänk om Staffan, Hälsinglands apostel ändå kunnat berätta var han gick och vad han gjorde...

Staffansstenen i Själstuga, Skog.

Slaget i Gestilren 1210

I eller strax utanför byn Gästre i Fröshults socken i Uppland stod den 18 juli år 1210 en strid mellan de båda stormännen och kungarna Sverker Karlsson och Erik Knutsson. Sverker och Erik var förresten tremänningar och båda tyckte sig ha rätt till tronen. Vid den här striden vann Erik Knutsson som i november samma år kröntes till kung. Sverker dog i slaget och hans baneman sägs varit Folke jarl som ledde folkungarna på kung Eriks sida.

Det var en stor jubileumstillställning på lördagen i Gästre, där "idel ädel adel" var samlade. Bland talarna och deltagarna fanns förre talmannen och författaren Ingegerd Troedsson, språkvetaren och historikern Fredrik Lindström, påvens sändebud i Skandinavien och ärkebiskopen Anders Wejryd.

Platsen och historien i Gästre är SÅÅÅ spännande, och jag tror att de efterföljande striderna under 1200-talet med stormän och folkungar än mer har med gästrikarna och hälsingarna att göra, men kanske var det gästrike- och hälsingebönder med redan nu år 1210.

Ni kommar att kunna läsa mera om jubliéet i Gestilren i en kommande artikel i Gästriklands Tidning. Dessutom kan jag rekommendera en ny bok "Striden i Gestilren 1210".


Här syns Erik Knutsson till häst redo att bli krönt.
I bakgrunden syns den gård i Gästre där på samma
plats Sverker Karlsson hade sin kungsgård.


Ärkebiskop Anders Wejryd och Fredrik Lindström
lämnar podiet efter den symboliska kröningen av Erik Knutsson.

Jag, en mammarazzi!

Det var min son som myntade uttrycket mammarazzi (istället för paparazzi), eftersom jag försöker hålla mig framme där det händer eller finns nåt historiskt intressant som man kan fota, vare sig det är levande varelser eller döda ting. Och det gör det ju ideligen, händer intressanta saker menar jag, och man stöter på intressanta ting.


Ett skogsvrak.

Skansberget i Skogs-Tibble

Fantastiskt vacker dag på fornborgen Skansberget i Ribbingsbäck. Utsikt över en dalgång med en slingrande å och välbetade enbusksbackar. På Skansberget i Skogs-Tibble i Uppland står en gammal kraftledningsstolpe från 1952, mitt i fornborgen, och stolpen behöver tas ned.

Borgen är tresidig med låga stenmurar på två sidor och med lodräta branta bergväggar på den tredje. Men så stor fornborg som den här har jag knappast sett någon annanstans. Murarna sträckte sig långt in i skogen innan de vek av på ena sidan. Men den måste varit svår att försvara med den långa låga muren.