Vind i seglen

Stigfinnaren Arkeologi och Knights Förlag önskar alla läsare ett Gott Nytt År och hoppas att ni, liksom vi, får mycket vind i seglen under 2011.

Så här i slutet av året kan vi sammanfatta att 2010 har varit ett bra år för både arkeologin inom Stigfinnaren Arkeologi och kulturhistoria consulting, och bokförsäljningen inom Knights Förlag. Målet för de båda företagen för 2011 är vardera en 25 %-ig tillväxt, inte en orimlig siffra med tanke på att vi nu bland annat planerar "gå ombord och fara utomlands". Vad det gäller kommer att uppdagas under början av 2011. Fortsätt följa bloggen och se Stigfinnarens fortsatta spår i upptäckten av Nordens, och världens, historia!

Briggen Gerda under Marinfestivalen i Gävle 2009.

Egtved i Danmark

Snöeländet bara fortsätter här i södra Norrland. Idag har det dock varit uppehåll från det som kommer ner från himlen, men då har det varit fullt upp med att få ned det som lagt sig i tjocka drivor på taken.

Som kontrast mot det vackra vintervita vyerna vill jag visa nån bild från det soliga Danmark. För arkeologer är Egtvedkvinnan väl känd som en av bronsålderns berömda gravar. Kan berätta att hon hittades begravd i en urholkad ekstock som lagts i den stora gravhögen på bilden. Den grävdes ut 1921. Kvinnan i 20-årsåldern, insvept i en kohud, var klädd i en tröja med trekvartsärm och en kort kjol gjord av snören som satts ihop i midjan. På magen fanns en rikt ornamenterad bältesplatta av brons och i en ask intill henne fanns en bronssyl och ett hårnät.

I anslutning till Egtvedskvinnans storhög finns en utställning i ett ständigt öppet friluftsmuseum, där man berättar om utgrävningen och om senare gjorda analyser och slutsatser.

Storhögen i Egtved, Danmark.

Vikingahus i Orbaden

I mitten av 1990-talet lät Vallsta bygderåd bygga upp en kopia av en stor vikingahall. Den ligger vackert på kanten vid Orbadens norra udde med vy över Orsjön, som är en del av Ljusnan. Här har varit vikingamarknad vid något tillfälle. Det är en magnifik byggnad och utanför dörren vaktar en drake. Vem är träsnidaren?

I Orbaden finns för övrigt även en del stenålderslämningar och en hel del platser för järnframställning längs Ljusnans stränder. Man kan förstå att stenålderns människor bosatte sig åtminstone periodvis vid älvstranden här, för det är gudabenådat vackert.

Orhall är en rekonstruerad vikingatida hall.

Utanför dörren till Orhall vaktar en drake.

Hällristningar

Får väl avbryta mig och er i allt julstök, och göra ett blogginlägg mitt emellan skinkkokningen och gardinbytet. Kan vara skönt att tänka på nåt annat är julens bestyr.

Kan jag få lov att fresta med en del bilder från hällristningarna vid Himmelstalund utanför Norrköping? Jag är ingen expert på hällkonst, och bildtolkningarna är minst lika många som betraktarna. Ni läsare kan ju fundera ut vad dessa exempel på bilder visar? Nog tycker jag att den ena ser ut som en korsfäst man. Och en annan av bildsviterna heter nåt i stil med "svinaherden". Och på den tredje är det några av det totala 25-talet björnspår. Det finns nära ett 60-tal ristningsytor här med mer än 1600 figurer på hällarna här vid Himmelstalund, och området är Nordeuropas figurrikaste ristningslokal. Väl värt ett besök om ni har vägarna förbi.

Visst ser det ut som en korsfäst man?

Herden med svinahjorden.

Björnspår.

Gruvberget i Segersta

Jag har verkligen blivit bergtagen. Kan inte få nog av att studera platser med historiska gruvor, och eftersom snön ligger tjock så får jag nöja mig med att studera bilderna på de gruvor jag besökt. Många gruvor har jag sett betydligt fler än ett par gånger, som den här gruvan på Gruvberget i Segersta. Nu åker jag ju inte dit bara ändå, utan på mina s k skogskurser, där maskinförare ska lära sig ta hänsyn till fornlämningar i skogen, brukar ett av målen vara gruvan på Gruvberget.

Man har tydligen följt en åder in i berget en bit, och det ofyndiga gråberget har man kastat ut utanför berget. Följer man en stig uppåt bergstoppen så ligger det flera provbrott s k skärpningar på flera ställen. När man bröt malm på Gruvberget är jag osäker på, men jag tror det är före 1800-talet i alla fall.

Gruvan på Gruvberget i Segersta.

Mo gamla kyrka

I Mo socken i södra Hälsingland finns både en gammal kyrka och en ny. Nu är det inte så mycket kvar av den gamla kyrkan, närmare bestämt bara grundstenar, en del gravhällar och en bogårdsmur med en vacker grind som hyllar Oskar I 1854. Vem gjorde smidesgrinden? Måste varit en duktig smed.

Nya kyrkan ligger på ett helt annat ställe i socknen, på den ås som leder genom trakten. I närheten av nya kyrkan låg tidigare Flors linnemanufaktur. Det är en plats med riktigt mycket spännande historia. Försökte för nåt år sedan få pengar för att forska vidare om vad som döljer sig i marken, bl a genom markradar, men tyvärr fick vi inga pengar då. Men vi ger inte upp, även om det kommit en del andra projekt emellan.

Smidesgrinden vid Mo gamla kyrka.

Hällmålning vid Letssjön

Ser ni vad det föreställer, den tydligaste av hällbilderna på Skinnlippstenen vid Letssjön? En dansande gubbe kallar jag det för. Sen finns det några älgbilder också, men de är ju så svåra att åskådliggöra på bild. Gör ett försök i alla fall. Älgen på bilden står med huvudet till vänster och rumpan till höger, såsom de flesta djurbilder är målade.

Det har ju gått ett antal år sedan nu som man först upptäckte att det fanns hällmålningar på det stora stenblocket. Har varit dit ett antal gånger i olika temperaturer, väderlekar, lufttryck och årstider, men det är inte lätt att se de andra 10-talet bilder som lär ska finnas på blocket.

Stigfinnaren har låtit göra ett vykort av människofiguren. Om ni är intresserade att köpa kortet (5:-/styck), maila er beställning till info@stigfinnaren.nu

Dansande gubbe.

Älgfigur med nosen åt vänster.

Avrättningsplats vid Trekanten

Man kan hitta så mycket intressant på historiska kartor. Det är några år sen som jag först upptäckte den här 1800-tals-kartan, där lantmätaren så noggrannt skrivit ut var avrättningsplatsen i Trekanten ligger. Och med hjälp av kartan kunde vi utan problem hitta rätt plats. I marken låg i spåren efter skogsmaskinerna dessutom en del brända ben, kanske människoben, ingen har tittat närmare på dem. Avrättningsplatsen kan ha använts för såväl Årsunda som Österfärnebo och Torsåker.

Sägnerna säger att flera som passerat platsen på väg 272 känt en stark skogslukt inne i bilen, en del har sett en mörkklädd person stå och lifta efter vägen, och stannar man inte för att plocka upp denne så kommer den in i bilen ändå, när man tittar i backspegeln så sitter personen i baksätet. En annan har berättat att man plockat upp liftaren en bit bort från avrättningsplatsen, denne säger ingenting och helt plötsligt när man passerar platsen är personen borta, utan att man stannat och släppt av denne.

Avrättningsplatsen vid Trekanten vid väg 272 mellan Årsunda och Österfärnebo på en 1800-talskarta.

Limgruvan i Solberga

Nyss hemkommen från en perfekt julig marknad i Gysinge bruk, som vanligt trevliga historieintresserade människor i massor, pratar mig hes om historiska platser och fenomen och lovade Christer i Gysinge att följa med på en titt i skogen på några märkliga lämningar han sett nära Dalälven till våren. Det är vackert med all snö, men jag längtar tills den försvinner och man kan se spännande saker på marken.

Under tiden drömmer man om platser som kanske borde besökas till våren, såsom "Limgruvan i Solberga", Torsåker, som en karta från 1839 benämner den. Lim är ju inte klister, utan ett annat ord för kalk. Så någon gång i början av 1800-talet bröt man kalk på Solbergas norra skogar. Hur långt tillbaka gruvbrytningen skett här, och hur länge man hållit på vet jag inte just nu. Har inte forskat ytterligare i frågan.

Lim Grufvan i Solberga på karta 1839.

Skogberget i Rengsjö

Visst är Hälsingland vackert, som den här vyn från Skogbergets topp på 309,5 meters höjd, med utsikt över Rengsjödalen. Det finns geologer som menar att Ljusnan en gång runnit i den här dalgången, men att den ändrat lopp. Mitt i dalgången ligger Bullerberget runt vars fot ett stort antal stenyxor hittats, kanske 8000 år gamla. Stigfinnaren håller för närvarande på med en vindkraftsutredning och är därför rätt bra påläst i trakten. Skogberget förresten hette tidigare Taskåsen. Kanske lät det som ett mindre trevligt namn i lantmätarens öron, så det ändrades till det intetsägande Skogberget nån gång före 1700-talet.

Utsikt över Rengsjödalen från Skogberget.

Fira Finland

Den 6 december firas Finlands självständighetsdag. Jag borde fira den också, eftersom jag räknas som andra generationens invandrare, från Finland alltså. Men personligt lite känsligt ämne, eftersom jag blivit mobbad för mitt finska ursprung både under barn- och ungdomsåldern och som vuxen. Det var ett antal år sedan som det hände, undrar om de kommer ihåg det lika bra som jag? Mitt porträtt på en anslagstavla ihopklistrat med en liten notis om nåt negativt om Finland...

Nu står jag i allafall för mitt ursprung och väljer jag att hylla Finland, ett av mina hemland!

Det känns som om jag har flera hemländer, urspunget i Finland, född i Sverige, har jobbat och trivts bra i Norge och saknar det fantastiska Island ständigt.

En av släktgrenarna har tagit fram ett eget släktvapen och Finlands riksheraldiker har godkänt det. Släkten heter Laakkonen och symboliken i vapnet följande: det silvriga L:et står för Laakkonen och Ladoga, vid vars strand släkten härstammar. Varje ax står för de fyra jordbruksbyarna Rukola, Mikli, Miinala och Juoksjärvi, varifrån ursprunget stammar.

Elise Hovanta, stolt medborgare i flera av Nordens länder

Laakkonens släktvapen.

Storsjöskatten

Året är 1650 och en liten båt med tre betrodda män från Österfärnebo färdas över Storsjöns vatten. Båten är lastad med tunnor med kopparmynt för Österfärnebo och Årsunda socknars skatteintäkter för detta år, och ska via båtvägen föras till Forsbacka. Härifrån planerades vidare färd med häst och vagn till Gävle slott, för omräkning och avprickning och sen vidare till Drottning Kristinas skattmästare i Stockholm. Men ödet ville annorlunda, vågorna gick höga och båten med de tre männen kapsejsar, går på en sten och sjunker. Männen dör. Nu började letandet efter skatten. En del hämtades troligen upp omedelbart, men det mesta blev kvar på botten.

Det skulle sen dröja ända till 1889 innan en kapten med en båtshake slumpmässigt lyckades spetsa ett trästycke med fastärgade mynt på. Och så var skattjakten igång igen. En hel del mynt plockades upp även då. Men inte allt.

På 1980-90-talet blev det nytt liv i skattjakten. Efter nära 20 års arkivforskning och många timmars dykningar hittade Sandvikenbon Sven-Olof Zackrisson ännu en del av den förlorade skatten, nära nog på årsdagen av förlisningen 1650.

Hela historien är häpnadsväckande och för spännande för att låta bli att berättas i sin helhet. Och nu har Zachrisson lovat att skriva ihop hela historien om Storsjöskatten. Knights Förlag har lovat ge ut skriften, kanske blir det redan under 2011. Vi lovar återkomma med rapporteringar hur författar- och förlagsarbetet fortskrider.

Storsjön med de trixiga grunden i vårvintersol 2010. Här sjönk skatten 1650.

Superfin julmarknad i Axmar

Dagens julmarknad i Axmar hytta var kanonfin, trevligt folk, bra uppslutning av både besökare och säljare, och så mycket fina saker av god hantverkskvalitet. Stigfinnaren och Knights Förlag sålde historiska böcker och skrifter med god åtgång. Träffade också riktigt djupt och innerligt historieintresserade personer från trakten, som kanske vill vara med på nån skogsvandring och visning av fornlämningar till våren. Det som glädjer mest är att de är av en lite yngre årgång. Annars är det tyvärr också så att många äldre personer som Stigfinnaren har träffat under drygt 20 år, nu har fallit av pinn.

Axmar hyttruin i sommarsolen, helt annorlunda idag, med 7° kallt och mycket snö.

Historiska trädgårdar

För något år sedan arbetade Stigfinnaren intensivt med en förstudie för att se möjligheterna att eventuellt återskapa Olof Fredrik Rudbecks barockträdgård på Ön i Hedesunda. Historiken med trädgården och herrgården lyckades vi återskapa bland annat genom att studera bevarad bokföring för Söderfors bruk, ett bruk omkring år 1800 köpte upp Rudbecks hela fastighet. Rudbeck själv (sonson till den mest berömde Rudbeck) med familj bodde från och till på Ön under drygt 30 år från 1750 och framåt. Nåt slags obestånd gjorde att man sålde och flyttade därifrån. Under tiden på Ön hade man anställda trädgårdsmästare som skötte den uppbyggda barockträdgården, av vilket inget alls finns kvar idag förutom möjligen ett päronträd. Under projekttiden åkte vi runt för att studera andra restaurerade och rekonstruerade barockträdgårdar i södar Norrland och Mälardalen. En av dessa finns i Forsmark i Uppland. Väl värt ett besök till sommaren!

Hela historiken om trädgården på Ön finns i en rapport "Rudbecks herrgårdsträdgård på Ön".


Forsmarks herrgård speglar sig i dammen.

Plundrade kammargravar

I övergången mellan folkvandringstiden och vendeltid ägnade man sig tydligen åt att plundra sina anfäders kammargravar. Detta och mycket annat berättades om på seminariet om förhistoriska begravningsritualer häromdagen. Helena Victor och John Ljungkvist har forskat i frågan om kammargravarna. Många av de kammargravar som anlades i Mälardalen och södra Norrland för en släkting plundrades en eller två generationer senare, kanske av de egna släktingarna. Det man mest var på jakt efter var svärdsklingan, som den döde kanske använt under sin tid som legosoldat eller vakt åt en kejsare i den romerska armén. Många nordbor reste till Romarriket för att ta värvning och tjäna ett antal solidi. Det är under början av 500-talet som man mest bygger kammargravar där den döde läggs på en säng eller fäll och träkammaren inreds som ett hus, med sovdel, köksdel och festdel. Men det är bara en mycket liten del av befolkningen som begravs obrända i en gravkammare och det är ur eliten i samhällskiktet det sker. En av kammargravarna i södra Norrland låg i Norrala socken och grävdes 1961.

Har skrivit ihop en sammanfattande artikel om detta fenomen till Gästriklands Tidning i veckan.

Kopia av Norralamannens kruka, från kammargraven i Borg, Norrala, Hälsingland.

Förhistoriska begravningsritualer

Var på ett seminarium om förhistoriska begravningsritualer häromdagen. Så mycket ny kunskap som kommer fram vid alla arkeologiska undersökningar. Föredragen handlade om dösar och gånggrifter i Skåne och medeltida begravningar i Jämtland, och plundrade kammargravar från folkvandringstiden samt järnåldersdösar i Småland och mycket mera. Kort sagt en salig blandning av förhistoriska gravtyper med nytolkat innehåll och funktion, som tillsammans ger den där intressanta mångfacetterade bilden av att människor förr i tiden var minst lika komplexa i sina handlingar och värderingar som vi är. Vad var kutym? Var var tabu? Inte alltid så lätt att tolka in i utgrävningsresultaten.

Nästa och nästnästa vecka kommer artiklar i Gästriklands Tidning omkring de nya rönen om begravningsritualerna

En av gånggrifterna vid "Ragnvalds kulle", Karleby socken, Västergötland får stå som symbol för temat "förhistoriska begravningsritualer".

Pilgrimsled genom Gästrikland

Var på en träff hos Svenska kyrkan i Gävle häromdagen för att diskutera fram ett förslag på en pilgrimsled som kan knyta ihop Hamrångebygden med norra Uppland och tillsammans kom vi 15-talet deltagare fram till att det inte är osannolikt att en av de stora lederna lett över Dalälven vid Ön, Hedesunda, även om en led via Älvkarleby också kan ha funnits. Men det finns så mycket som talar för en västligare sträckning, såsom sägnen om ett pilgrimshärbärge på norra sidan av älven och Munkholmen i Norrbomuren och Tavlan i Överhärde, där det funnits en madonnebild efter vägen under den katolska tiden. Gruppen planerar provgå en sträckning till våren.

Tänk om Staffan, Hälsinglands apostel ändå kunnat berätta var han gick och vad han gjorde...

Staffansstenen i Själstuga, Skog.

Rösen på Kusökalv

Ju mer snö det kommer, desto mer längtar man efter barmarkssäsongen. Längtar ut i skärgården mest, ut på öarna med dess originella lämningar och svårtolkade historia. Det enda som är säkert är landhöjningen som pågår och pågår utan att man märker av den, med ca 6,8 mm/år i södra Norrlandskusten. Det blir många meter på 1000 år. Och landhöjningen kan man använda sig av vid relativ datering. En lämning som ligger 5 meter över dagens havsnivå kan inte vara vikingatida o s v.

Alla dessa märkliga ihopburna stenhögar i alla former, gravrösen, plundrade gravar, skjutskåror, tomtningar, sjömärken, stolpfästen... Det är inte helt lätt att alltid lista ut vad de använts till.

Planerar för minst 10 dagars inventeringar ute på ett antal öar i Gästrike- och Hälsingekusten till våren, kanske även neråt Roslagskusten och uppåt Medelpad. Vi får se.

Stenröse på Kusökalv. Är det en plundrad grav eller skjutskåre?

Stockbåtar i Arbrå

Håller på att arbeta ikapp så att alla arkeologiska rapporter kommer att tryckas, de som bara tidigare funnits uppkopierade i ett fåtal pliktexemplar. Stormyran i Arbrå är en av dessa. I myren hittades några delar av en stockbåt tidigare. Men efter att ha tittat på delarna så framgår det ju tydligt att det är delar från två helt olika båtar. Har funderingar på att låta datera dem med dendrokronologi. Vore spännande att se om det kan ha samband med de stenyxfynd som gjordes 1896 och 1927 i den intilliggande byn Tjärnberget.

Stockbåtar hittade i Stormyran i Arbrå.

Onbacken i Bollnäs

Snön har lagt sig som ett tjockt duntäcke över fornlämningarna, så nu är det bara att vänta på att snön ska försvinna, det kan dröja nån vecka eller nära ett halvt år... hoppas på det förstnämnda.

Under den tiden får man sitta och titta på bilder från våren och sommaren, en från Onbacken vilken jag visar här till exempel.

Vintertid är annars en tid då man kan planera sin verksamhet på lite längre sikt, hålla föreläsningar, skriva artiklar, skrifter, häften och böcker samt förverkliga nya idéer inom historiefältet och det bästa av allt krypa ner i ett dammigt arkiv och hitta de där bästa godbitarna som ger lösningar på små men viktiga historiska frågor. Ett arkiv att rekommendera är landsarkivet i Uppsala och folkminnes- och ortnamnsarkivet i samma stad.

Den största gravhögen på Onbacken grävdes ut av
Gustaf Hallström 1923, men redovisningen från utgrävningen
skrevs av Elise Hovanta 1997 i boken "Onbacken i Bollnäs".
Finns att köpa fortfarande.

Storjungfrun

Det var ett 50-tal intresserade åhörare på föreläsningen om Storjungfruns historia häromkvällen. Många båtfolk, eftersom det var Kryssarklubbens Eggegrundskrets som bjudit in, men även en del andra som är intresserade av kustens historia.

Nu finns det bara ett fåtal rapporter kvar "Helgön - Stora Jungfrun", men för er som vill ha ett eget ex så kommer det att finnas 200 nytryckta exemplar av rapporten inom 5 dagar. Skriften är på 58 sidor och kostar 150:-

Välkomna med era beställningar (gärna via mail) av den intressanta sammanställningen om Storjungfruns historia!

Solur från Storjungfrun.

Ljus i medeltida gruvan

Idag var en ljussättare på plats nere i den medeltida silvergruvan i Brunn, Hedesunda för att prova ut hur mycket watt som behövs. Föreningen Hedesunda silvergruvor ska göra ett enkelt ljusspel som belyser det 21 meter djupa schaktet så att man kan stå på marken ovanför och titta ner och få en upplevelse av gruvan. Ljussättningen beräknas vara klar inom någon vecka. Sen ska det till en gjuten låg sockel, smidesräcke, galler över hålet samt stenläggning och nedgrävning av vattenledning innan allt är slutfört och kan "invigas". På sikt kanske det även tillkommer ett tak eller en mindre byggnad, liknande en gruvlave.

Dykningar vid Djupvik

Nu har ett par dykare varit nere i det kalla vattnet i Söderhamnsfjärden utanför Djupviksudden. Vad de såg var 4 meter breda och nära 4 meter höga pirar och vågbrytare som ligger strax under vattenytan och 30–50 meter utanför stranden. Hela bottnen sydöst om udden är dessutom fylld av sjunktimmer, brädeslappar, stenar och bortkastade pilsnerflaskor. Om stuveriarbetarna drack en pilser var under varje rast (vilket inte är osannolikt) så länge som aktiviteterna med sågning av bräder vid Djupvikssågen pågick från 1872 till 1902, så blir det MÅNGA flaskor, och det är just vad det finns på botten.

Nu ska den marina historien läggas till i ett eget kapitel i rapporten om Djupviksudden inför tryckningen. Rapporten kommer att finnas att köpa för 120:- från den 18 november.

Dykaren Peter kommer upp till ytan och berättar
vad som finns av historia där nere.

St Olofs hamn på Drakön

Arkeologen Leif Grundberg var på Hälsinglands Museum i Hudiksvall och berättade om utgrävningen av den medeltida hamnen på Drakön i Hudiksvalls skärgård. Utgrävningen pågick under 5 år i början av 1970-talet. På terrasskanten av den nu helt uppgrundade hamnbassängen hittades spår efter små byggnader. Vid utgrävningen framkom bitar av rödgods, några små bronsfynd (söljor, beslag och nit), järnföremål och en hel del brända ben från olika däggdjur samt fågel och fisk.

Ett av bronsföremålen (nu ett beslag med nithål) består av en del av ett sönderklippt, med religiöst motiv graverat tvättfat från 1200-talets början. Vid grävningen hittades även tre mynt; en halvörtug från tidigt 1400-tal präglat i Åbo för kung Erik av Pommern och ett mynt från 1320-talet präglat för kung Magnus Eriksson.

I hamnbassängen, som nu är en myr, ligger mycket trävirke kvar, troligen från medeltiden. Och på backen bakom bebyggelsespåren finns en grund efter ett kapell omgärdad av en enkel bogårdsmur.

St. Olofs hamn kan ha tjänat som en bas för den maritima pilgrimsleden, för handelsleden till sjöss, för fjärrfisket, för hamnfogden som tog upp skatt längs kusten eller satt kungens representant här och styrde över fiske och handel. Idéerna om platsen är många.

Arkeologen Leif Grundberg.

Yngre rödgods hittat på Drakön.

Gruva på Gruvberget

Tittade som hastigast på den lilla gruvan som finns på sydöstsluttningen av Gruvberget i Mo. Ett oansenligt gruvhål, 3 x 5 meter stort och högst ett par meter djupt. Intill ligger gråbergsvarp och flera mindre skärpningar. Men man har svårt att tänka sig att det är det här lilla hålet som givit namn åt hela det höga berget med flera toppar. Kanske finns det många ytterligare gruvor på det långa bergsmassivet. Får väl inventera mera en annan gång, kanske ortsbefolkningen har sett nåt någonstans under jakt och bärplockning. För tillfället är det ingen forskning som kan tala om hur länge sedan det är som gruvbrytningen skedde på Gruvberget.

Kan inte låta bli att besöka gruvor när jag har vägarna förbi. Är det det som kallas att bli bergtagen?

Gruvbergets lilla gruva i Mo socken.

Mellan Mo och Rengsjö

På skogen mellan Mo och Rengsjö socknar i södra Hälsingland har man verkligen befäst gränsen med stadiga rösen, som det här, som kan vara uppsatt redan i slutet av 1600-talet. Sockengränsen finns med på den äldsta geometriska kartan från mitten eller sent 1600-tal. Platsen heter på 1700-talet Taskåsen och röset därför "Taskås rå". Det är så intressant att gå i skogen och inventera, upptäcka "nya" saker, dokumentera och så småningom få berätta för historieintresserade i trakten. Återkommer med mera historiaka fakta kring den aktuella trakten i ett senare skede.

"Taskås rå" hette det här sockengränsröset på 1700-talet.

Gränsrösen

Håller på att titta igenom gamla kartor med beskrivningar inför ett vindkraftsuppdrag Stigfinnaren ska ut på i södra Hälsingland. Stötte på en märklig sak i rösebeskrivningen i en storskifteskarta: "hjertestenen ... i en rundlig stenrösa med Kohl, ben och tegel omskolad". Någon som hört talas om att man lagt kol, ben och tegel i ett gränsröse vid mitten av 1700-talet? Är det något magiskt bakom en sådan handling, för vare sig kol eller ben kan väl vara för hållfasthetens skull?

Ett gränsröse från 1700-talet på skogen, dock inte det ovan
beskrivna med kol, ben och tegel omskolat, utan ett helt annat
i ett helt annat vindkraftsuppdrag i ett helt annat landskap.

Gravar och gropar i Norrala

En helgdag i klapperstensfälten i Norrala. Intresserade boende i närheten av Sketteneåsen har under sina vandringar i skogen hittat en del "skumma" lämningar som de ville visa upp och Stigfinnaren hade vägarna förbi under lördagen och passade på att ta en titt. En av fornlämningarna, ett röse, var känt sen tidigare. De nyfunna bestod av ytterligare rösen samt flera områden med s k gropar i klapper. Sketteneåsen når ca 78 meter över havet och består till delar av klapperstensfält.
Intressanta lämningar att nyanmäla.

Skogsturen bestod även av klättring upp i ett utsiktstorn som står på åsen, där man har utsikt över en del av havet bort mot Skärså och Långvind, och fika naturligtvis. Aldrig smakar väl varm choklad, ostsmörgåsar samt grillad korv med bröd så bra som ute i skogen.

Ett nyfunnet gravröse på Sketteneåsen.

Vindkraft i oktoberkylan

Är ute och inventerar en ny vindkraftspark. Idag var jättevackert väder, hög höstluft, lätt vind, solsken, men uj så kallt om händer och fötter. Det går ju inte så bra att skriva med vantar, och när man hittar nya forn- och kulturlämningar så måste man ju fotodokumentera och anteckna m m. Svårt att få värme i händerna under hela dagen. Intressanta fynd dock, som jag ber att få återkomma om senare.

Bergslagsbanan och Ornäs

Stigfinnaren jobbar just nu bland annat tillsammans med Ramböll på Bergslagsbanan mellan Gävle och Ludvika. Var ute i veckan och tittade på kulturmiljöer mellan Falun och Borlänge. Ett måste-besök är naturligtvis Ornäs med det berömda loftet. Byggnaden är dendrokronologiskt daterad till 1503-04 och KAN ha stått där när Gustav Vasa lär ska ha varit i trakten och krupit ut genom ett dass för att komma undan.

Ornäsloftet i oktobersolen.

Jämtland och Frösön

Mittnordiska arkeologidagar i Östersund bjöd på MYCKET ny information och kunskap från såväl Norge och Finland som från Sverige (Norrland). Nya rön om storhögar och stormannagårdar i Tröndelag under vikingatiden, nytt om Finlands centrala inlands historia under medeltiden samt naturligtvis från Sveriges vikingatid och medeltid. Dagarna innehöll även en exkursion runt Frösön, där runstenen visades upp, liksom Frösö kyrka som kan ha fungerat som en kultplats redan under järnåldern, eftersom man vid utgrävningar under kyrkans kor funnit roten av ett stort träd runt vilket det fanns mycket ben från björn. Offer? På kyrkogården ligger även ett par gravhögar. Lika intressant var Undromsskogen med den välbevarade järnåldersgården innehållande gravar, husgrund och odlingsrösen.


Frösö runsten


Järnåldersgravar på Frösö kyrkogård

Falun med omnejd

Det är så mycket intressant som händer inom kulturmiljön och det finns så lite tid över att skriva för er läsare. Lovar bättring och tätare info på bloggen!

Jernkontorets Bergshistoriska utskott hade förlagt sitt höstmöte i år till Falu gruva, eller "Gamla mormor" som gruvan kallas. Ett digert program med föreläsare presenterade Nationalatlasen om Bergsbruket, järnet under tidig medeltid, Falu gruvas historia, om arkeologin runt Kopparberget m m. Efter föreläsningsdagen skedde en rundtur till olika byggnader inom gruvområdet, hjuhus och lave bl a. Vidare en superintressant stadsvandring genom stadsdelen Elsborg som byggdes full av små stugor för gruvarbetare i början av 1600-talet, av vilka en hel del återstår.

Dag 2 ägnades åt ett besök nere i gruvan, lika intressant varje gång. Det nya var väl en kort redovisning av vad de nytagna dendroproverna på trävirket där nere visar. Det var bl a ett dass som jag tror daterats till 1600-tal, och en omvänd kronologi på en jättebastant timmer- och stenstötta, där de yngsta proverna/stockarna ligger längst ned. Förklara det den som kan!

Resten av dagen skedde en bussrundtur i närområdet med de många fina bergmästargårdarna, såsom Gamla Staberg och Sveden. Vid Sveden ligger Carl von Linnés bröllopsstuga med de fina väggmålningarna.


Spelhus med jättelikt vattenhul vid Falu gruva.

Medeltida avspärrningar

Passade på att besöka de medeltida avspärrningarna i Sörsundet som leder in till Hamrångefjärden. Stenfyllda träkistor spärrade effektivt av de tre sunden Sörsundet, Misundet (Mellansundet) och Norrsundet. Dendrodatering av en stock visar användning i början av 1300-talet och C-14 visar även 1100-tal. Så i början av medeltiden var fjärden så högintressant att man gjorde omfattande avspärrningar för att hindra infart av vem som helst. Ett 10-tal stenkistor, varav de flesta p g a landhöjningen ligger på land, finns i Sörsundet och minst lika många i Misundet.

Kristinastigen i Hamrånge

Det var Kulturarvsdagen söndagen den 12 september. Hamrånge Hembygdsförening anordnade vandring längs den gamla Kristinastigen. Dessutom höll jag i ett föredrag på hembygdsgården efter vandringen. Föredraget kretsade kring pilgrimsvandringar och stigar genom Hamrånge. Trakten ligger ju längs den gamla Norrstigen. Ett 25-tal personer deltog på vandringen och några fler anslöt till föredraget.


Kristinastigen anlades, enligt tradition, av Drottning Kristina eftersom hon såg i mitten av 1600-talet hur vägnätet norr om Gävle var så uselt.

Laforsen bjöd på intressant resultat

Vid de 3 och en halv dagarnas grävande på stenåldersboplatsen vid Laforsen bjöds på strålande väder, intressanta resultat och fortsatt kamp mot hungriga knott.

Laforsenboplatsen som tidigare konstaterats var minst 9000 år gammal (daterad genom ett tåben av älg) ligger på en sandterrass ovanför Ljusnan strax intill Laforsens kraftstation. I och med dessa dryga tre dagars provgropsgrävande har vi ytterligare utökat boplatsens omfattning till nära 33500 kvadratmeter. Hur stor ska den bli innan vi kan sätta de definitiva gränserna? I nästa steg kanske vi måste gå ned på de nedre terrrasserna åt söder (älven) och öster.


Glada utgrävare njuter i den värmande höstsolen.

Laforsenboplatsen undersöks mera

Det blir ett par dagars ytterligare utgrävning av stenåldersboplatsen vid Laforsen nu i helgen den 3–5 september. Vi hann inte riktigt klart avgränsningen i juli, så nu fortsätter vi under några intensiva dagar. Välkomna att besöka oss där!

Det var intensivt grävande under veckan i juli, och intensivt slagsmål mot mygg och knott. Hoppas att den första veckan i september inte presenterar fullt så många otåliga insekter.

Limöns gamla fyr

Det var internationella fyrdagen söndagen den 22 augusti. Bland de fyrar som visades var Limöns gamla fyr i Gävlebukten. Intressant att se inuti den fyren också. Själva fyrrummet var svartmålat. I nedre våningen hade man direkt fyren byggts inrymt en skolsal där istället för fyrvaktarbostad. Fyrvaktaren själv var även fiskare och bodde i sin stuga i fiskeläget.

Övrigt på ön är skyttegravar från landstormningen på flera ställen. Och en minnessten som hedrar minnet efter ett skepp på grund år 1808, då nästan 100 soldater på väg till Finland dog i havet utanför Limön. Ett antal av dessa begravdes på ön.

Några artiklar om öns historia kommer i kommande nummer av Gästriklands Tidning.


Limöns gamla fyr. Till vänster syns Limön Nya fyr.

Landshövdingen klipper band

Hedesunda Hembygdsförening hade hembygdsdag på söndagen och landshövdingen var inbjuden att klippa band för att inviga Gammelgården som relativt nyligen flyttats dit. Hon pratade om betydelsen av att bevara kulturmiljöer.

Naturligtvis var mammarazzi på plats för att föreviga händelsen.

Briggen Gerda i Helsingfors

Var och tittade på Briggen Gerda Gefle där den ligger vid Sillkajen, Sillilaituri, i Helsingfors. Hon är så väl omhändertagen ser det ut som. Men det är synd att Gävle inte vill profilera sig som den stora hamnstad den en gång var.

Pratade med en kille på Gerda som höll på med lite småreparationer och han sa "Välkommen ombord!" och menade det verkligen.

Undrar om de kommer att byta namn på henne, eller om hon får behålla Gerda Gefle?


Gerda Gefle ligger vid Sillkajen i Helsingfors
och seglar nu under finsk flagg.

Helsinki - Helsingfors

Hej läsare. Är i Helsingfors några dagar. Upplever den finska kulturen på alla sätt och vis. Har besökt Sveaborg idag, den som byggdes av svenskar först år 1748, intogs av ryssar 1808 och gavs tillbaka till Finland 1917. Jättemagnifik anläggning som är ett världsarv och som har ca 700000 besökare årligen. Nämn en annan sevärdhet i Skandinavien som har så många besökare. Det jag förundas över mycket är hur rent och snyggt det är överallt. Trots alla dessa besökare - inte ett pappersskräp någonstans. Och så otroligt proffsiga guider! Här vet man hur man tar hand om turister. Alla så vänliga också.

Bilder från Sveaborg, eller Suomenlinna som den heter nu, kommer om någon dag.

Ska titta på domkyrkan m m under morgondagen.

Helsingfors är en magnifik stad vad gäller det historiska byggnadsskicket också, men det kan jag för lite om. Lämnar det åt andra att beskriva.

Slaget i Gestilren 1210

I eller strax utanför byn Gästre i Fröshults socken i Uppland stod den 18 juli år 1210 en strid mellan de båda stormännen och kungarna Sverker Karlsson och Erik Knutsson. Sverker och Erik var förresten tremänningar och båda tyckte sig ha rätt till tronen. Vid den här striden vann Erik Knutsson som i november samma år kröntes till kung. Sverker dog i slaget och hans baneman sägs varit Folke jarl som ledde folkungarna på kung Eriks sida.

Det var en stor jubileumstillställning på lördagen i Gästre, där "idel ädel adel" var samlade. Bland talarna och deltagarna fanns förre talmannen och författaren Ingegerd Troedsson, språkvetaren och historikern Fredrik Lindström, påvens sändebud i Skandinavien och ärkebiskopen Anders Wejryd.

Platsen och historien i Gästre är SÅÅÅ spännande, och jag tror att de efterföljande striderna under 1200-talet med stormän och folkungar än mer har med gästrikarna och hälsingarna att göra, men kanske var det gästrike- och hälsingebönder med redan nu år 1210.

Ni kommar att kunna läsa mera om jubliéet i Gestilren i en kommande artikel i Gästriklands Tidning. Dessutom kan jag rekommendera en ny bok "Striden i Gestilren 1210".


Här syns Erik Knutsson till häst redo att bli krönt.
I bakgrunden syns den gård i Gästre där på samma
plats Sverker Karlsson hade sin kungsgård.


Ärkebiskop Anders Wejryd och Fredrik Lindström
lämnar podiet efter den symboliska kröningen av Erik Knutsson.

Jag, en mammarazzi!

Det var min son som myntade uttrycket mammarazzi (istället för paparazzi), eftersom jag försöker hålla mig framme där det händer eller finns nåt historiskt intressant som man kan fota, vare sig det är levande varelser eller döda ting. Och det gör det ju ideligen, händer intressanta saker menar jag, och man stöter på intressanta ting.


Ett skogsvrak.

Kolning i Rångstaskogen

Var och tittade på en kolmila i Rångstaskogen i Hedesunda i helgen. Det tog två dagar att kola ut en mila med 20 kubikmeter ved, med skorsten. Det är alltid roligt att se ett levande historieintresse och viktigt att hålla de historiska kunskaperna vid liv. Heder åt alla kolare!

Sen finns det ju också så mycket annat man skulle önska att flera tog tag i och höll liv i, såsom handspäntning av takspån, vilket inte så många i riket behärskar. Heder åt "Torparn" som lär ut och vidmakthåller denna kunskap. Och heder åt Rengsjö-Micke som har kunskapen om hur man får fram den bästa fetveden. Detta var några få exempel, många flera finns.


Rångstaskogens kolare klappar till Elin.

Mätpunkter eller plockningsärr

Har just nu en dialog om några konstiga urhuggna trianglar i berghällar jag blivit påvisad i Österfärnebo. De har nära 90 cm långa sidor och den ena är ca 20 cm djup och den andra nära 50 cm djup. En som jobbar på lantmäteriet menar att det troligen är den gamla sortens mätpunkter, men det verkar så överdrivet mycket jobb att hugga en triangel i berget med lodräta sidor ned till 50 cm djup, bara för att ha den som mätpunkt...

Geologerna å andra sidan menar att det är naturbildningar i berget, så kallade plockningsärr. Förefaller i mina ögon helt främmande att naturen ska kunna göra liksidiga trianglar med lodräta sidor placerade på en högpunkt på berghäll.

De måste vara gjorda av människohand, det tror jag. Vad tror du?



Triangeln i Fors, Österfärnebo.

Andra historiska cykelturen

Det var några färre med på den andra historiska cykelturen runt i Hedesunda, men ett glatt och historieintresserat gäng uppväger antalet deltagare. De fick höra om milstolparnas historia, om de på 1600-talet synliga, på 1700-talet försvunna, på 1950-talet återfunna och sen försvunna igen och på 1970-talet återigen påträffade run- och bildstenarna vid Hedesunda kyrka.

I närheten av kyrkan stod också "Slaget på Sundsåkern" kanske någon gång under senmedeltiden. Det var troligen en bondehär av gästrikar och dalkarlar som drabbade samman med danska legosoldater.

Färden gick vidare mot Norra Färjesundet där deltagarna fick höra om arbetsförhållandena för färjkarlarna. Väl på Ön besöktes det stora vikingatida gravfältet och platsen för Olof Fredrik Rudbecks barockträdgård från slutet av 1700-talet.

Nästa vecka, den 2 augusti, går cykelturen runt i de mera centrala delarna av Hedesunda. Följ med du också! För bara 50:- får du veta "allt" om Hedesundas historia.